The sacred place

 Ord är överflödiga. Finns inget riktigt sätt jag kan beskriva hur tillståndet har varit de senaste dagarna. Det blev fel beslut. Fel för att det är fel. Någon, eller några människor som i samhället har makten att ta beslut om barns framtid. Människor som helt enkelt inte känner till situationen rätt. Personer som inte känner till hela sanningen. Besluts taganden grundade på föreställningar, och såklart, eftersom vi är människor, så är den mänskliga faktorn ett faktum. De som sitter på tronen att fatta beslut har också ett bagage och ett undermedvetet som finns med vare sig man räknar med det eller inte. Jag kan bara se här, i det här fallet, att det handlar om principer och, föreställningar som inte är verkligheten här. Jag bara vet att någonstans i ledet har det blivit fel.

Frågan är hur jag, har chansen att rätta till det. Jag har en chans att överklaga. Än finns det en chans, och en liten strimma hopp. Så länge det finns det så tänds en gnista. 

När min tillit svek mig, allting jag byggt upp inom svek. Livet svek. Sårad står jag naken under himlen, med fötterna på marken. Alla väggar rasade. Rustningen gav vika. Är det så att vi bara har oss själva i grund och botten att förlita oss på. Av vilken mening går vi igenom smärtor, gång efter gång. För att vi blir starkare? Ska vi bara inse att vi är starka eller av vilken mening ska vi använda den för. Vi alla är så mycket starkare än vad vi någon gång kanske har trott om oss själva. Och är det inte så att styrkan reser sig efter ett tag. När det största besväret har lagt sig. Då handlar det om att rida ut stormen och resa sig upp. Igen, och igen, och igen. För vad har vi egentligen för val?

Finns det en positiv sak, en enda, eller några. Så är det att smärtan förde mig mer ut i naturen dessa dagar. Känslan om att back to Basic är tillräckligt. Bara sitta ute, eller vandra runt och låta naturen med mig, få ta hand om sorgen. 

Och det ofantliga stödet av människor som tror på oss, och som också känner att det är fel. Reser sig upp som en ring runtom mig och min familj. Det är kraftfullt. Det är det. Utan er hade jag kanske inte orkat resa mig upp. Ensam är inte stark. Vi blir det tillsammans.

Hur gör jag dessa dagar. Att gå upp. Äta min frukost. Klä på mig. Lyssna på toner som bäddar in min själ i en mjuk vilsam bädd. Andas luft. Att bara fortsätta att fokusera på att andas är tillräckligt för nu. Att prata när det känns som att man behöver prata. Men det har också känts som ett motstånd att tala nu. Samtidigt som tystnaden har upplevts som smärtan själv punching in the face.

När man gör dessa plattfall är det intressant hur livet utanför alltid fortsätter i samma rullning. Människor fortsätter att gå upp, leva sina liv. Jag, stannar upp, tar ett steg tillbaka, men tiden fortsätter ändå gå. Livet går vidare - helt enkelt. Det intressanta är också hur närvaron i kroppen, om man ger sig hän till den, kan upplevas som att det går en blixt från fötterna upp genom hela kroppen till toppen av huvudet. Närvaro i kraftig sorg, eller glädje, eller andra starka upplevelser. När jag under några sekunder tog emot beslutet via ett mail blev det så verkligt. Som en blixt från klar himmel kan hela tillvaron vändas upp och ner. Innan acceptansen infinner sig och det kan återgå till det nya, onormala, eller normala.

 Kanske därför vi oftast säger att vi känner att vi lever när vi hamnar utanför våra komfortabla ramar. Starka upplevelser är oftast den snabbast länken till nuet. Vare sig vi vill eller inte.